Anna tycker till om:


Självförtroende.
(Detta är mina åsikter om självförtroende, om du misstycker om vad jag har att säga, så fine, du behöver bara inte informera det för allmänheten)

Självförtroende är inte något som bara kommer till vem som helst. Det är ens egna uppgift att bygga upp det. Det går olika snabbt från person till person. Det går också från person till person vad självförtroende egentligen är.
Enligt mig är det när man känner att man vågar, man behöver inte bevisa det. Man kan känna sig trygg, trots att man är yngst. Att man inte byter attityd beroende på vem man är med, utan man stannar som samma person och känner att man ÄR den man vill vara. Också att man vågar stå upp för sig själv och säga: Jag är som jag är, mig kan du inte ändra på! För mig känns man då äkta, man blir mer trovärdig och man blir automatiskt mer tacksam om vad man har.
Men jag då?
Jag kan inte påstå att jag har noll självförtroende och inte vågar vara den jag vill vara. Men visst, jag har inte det bästa självförtroendet. När jag ser mig i spegeln kan jag ofta se mig själv som ful och äcklig. Men so what? Jag älskar att vara mig! Jag lever för den jag är och oftast när jag ser mig själv i spegeln ser jag mig, bara gamla hederliga Anna, precis som hon ska vara. Jag har trots allt det brister, som att jag aldrig vågar tro på någon annans ord om mig, som ett exempel: Folk brukar säga att jag sjunger bra, men jag vill inte tro dem, det är som att jag inte vill vara bra. När jag har byggt upp mitt självförtroende ännu bättre kommer jag säga "tack!" istället för "Men sure banana!.
Dock tror jag inte att man kan få det bästa självförtroendet någonsin, för innerst inne är man sårbar, det är bara ytan som inte är det, och ytan kan spricka, även för den som tror att den har det bästa självförtroendet någonsin.
//Pysen

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0